Vid universitetsutbildningen i Paris ingår en kurs kallad ”The language of the Media”, där engelskspråkiga dagstidningar analyseras. Med anledning av mina studier uppmanas jag också att följa fransk och italiensk press. Då jag nu fått i uppgift att blogga kring de etiska spelreglerna för svensk media, blir det nästintill omöjligt att inte ägna en stund även åt övriga länder.
I boken Reporter nämner Björn Häger att journalister i England och USA ofta inte förstår de svenska etiska reglerna för namngivning av brottslingar (Reporter, s.275), och jag kan inte annat än hålla med. Den systematiska namngivning som sysslas med i många andra länder, är för mig som svensk frapperande. I Spelreglerna för press, tv, radio, kan man bland annat läsa: ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges” (Spelregler för press, tv, radio, s.8).
I den amerikanska motsvarigheten till dessa spelregler, uppmanas journalister istället att: ”Be cautious about identifying juvenile suspects or victims of sex crime. Be judicious about namning criminal suspects before the formal filing of charges”. (http://www.spj.org/ethicscode.asp).
Appliceringen av de amerikanska spelreglerna hittar man i följande exempel från The Los Angeles Times: ”Rene Mojarra, 19, and a 16-year-old male juvenile, both from Santa Ana…” (http://latimesblogs.latimes.com/lanow/2012/03/santa-ana-gang-murder-arrests.html ), ”Police took a 22-year-old man into custody in connection with the stabbing(…) The suspect’s name has not been released.” (http://latimesblogs.latimes.com/lanow/2012/03/ho.html).
På brittiska The Guardians hemsida, skrivs det idag om en 29-årig man som åtalats då han inte rapporterat sin fars död (http://www.guardian.co.uk/uk/2012/mar/14/jailed-dead-father-death-fraud ). Han är nu dömd till tre års fängelse. I artikeln finns en polisbild av mannen, som dessutom omnämns vid namn. Vi får också reda på var mannen tidigare bodde, och vart han nu flyttat. Dessutom nämns mannens 10-åriga dotter.
Med hänvisning till spelreglerna och allmänintresset, är det svårt att tänka sig att svensk press skulle publicerat liknande detaljer. I Publicitetsreglerna uppmanas journalister att noga överväga ”publicitet som kan kränka privatlivets helgd”, och att ”Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning” (Spelregler för press, tv, radio, s.7).
Det brott den brittiske mannen begått är inte av sådan karaktär att allmänheten skulle behöva varnas om honom. Hans agerande framstår ingalunda som farligt, om än som oetiskt. Hur kommer egentligen denna mans liv att se ut, då han avtjänat sitt treåriga straff? Kommer han kunna återintegreras i samhället? Få ett jobb? Få vårdnad om sin dotter? Eller kommer denna historia, och dess medföljande bilder, förfölja honom för alltid?
Man skulle kunna argumentera att det är just denna typ av uthängning som till viss del skapar samhällets brottslingar och utstötta.
Och hur väl skyddad är dottern, vars pappas identitet blivit nationellt känd? Skollärare, föräldrar till vänner etc. kommer alla veta att historien avser just hennes far. ”De anhöriga blir oerhört utsatta”, säger journalistförbundets ordförande Agneta Lindholm Hultén, som i DN:s debattartikel från 2008 motsätter sig publicering av namn och bilder. ”Vi har fall där barn till brottslingar blivit mobbade sönder och samman”.
Ett undantag för den svenska inskräkningen av namnpublicering avser offentliga personer. När dessa begår tjänstebrott - men också mindre brott och klavertramp i vardagen - är medierna inte sena med namnpublicering. Framförallt inom politiken anses namn vara av allmänintresse, då högt uppsatta personers handlande ofta är av relevans för en större grupp människor. En politiker som i privatlivet inte praktiserar vad han eller hon predikar, bör avslöjas så att väljarna kan göra ett mer informerat val. (Reporter, s.275)
De etiska spelreglerna och dess applicering (eller icke-applicering) leder oundvikligen till diverse frågeställningar. En del av dessa framförs på kursbloggen:
Ska medierna agera domstol? Hur blir det med bevakningen av polisen om medierna blir polisens förlängda arm? Vad skulle hända om det visar sig att det är fel person som pekats ut?
Exempel ges på en misstänkt kvinnofridstörare vars bild publicerats i länstidningarna NWT och VF. Publiceringen resulterade i en het debatt kring uppfattningen att mannen dömts av medierna innan han hunnit dömas i domstol. Mannen var misstänkt, visst, men medierna satt förmodligen inte inne med alla bevismaterial (eller bristen på bevismaterial), och man frågar sig därför på vilka grunder tidningarna tog beslutet att publicera.
Även här återkommer vi till föreställningen om ett existerade allmänintresse, i synnerhet för den kvinnliga delen av befolkningen. Bildsläppet kan naturligtvis motiveras med att fotot tjänade som varning, och att det i slutändan kan ha lett till gripandet av gärningsmannen.
Då jag bor i Frankrike skulle jag vilja länka till ett exempel som fortfarande är aktuellt. Det rör sig om den våldtäktsman som i december 2011 dök upp på Paris gator. Antalet våldtäkter eskalerade snabbt, och övergick därefter i mord. Samtliga offer var ljushåriga, blåögda flickor i tonåren.
Efter att de tre första offren fått beskriva mannen, publicerades en bild från en övervakningskamera vid en uttagsautomat, samt en fantombild på den misstänkte. Många franska dagstidningar gick ut med bilden, liksom informationen: ”Den misstänkte är i 30-årsåldern och av afrikanskt ursprung. Normal kroppsbyggnad, ovalt ansikte med finmejslade drag…” (http://www.francesoir.fr/actualite/faits-divers/violeur-en-serie-a-paris-un-appel-a-temoins-lance-174098.html). Vid tillfället för publicering var mannen på övervakningskamerans bilder endast misstänkt. En fantombild framställs dessutom med hjälp av skärrade offers beskrivningar, och resultatet riskerar därför att bli stereotypiskt. Syftet med informationen var förmodligen att uppmana allmänheten att vara på sin vakt, men också ett försök till att gripa den misstänkte. Under veckan som följde lyssnade jag till inte mindre än tre parisvänner som alla trott sig se våldtäktsmannen någonstans: i en metrovagn, i ett köpcentrum och mitt på gatan. Det var egentligen inte så konstigt. Fantombilden skapade obehag hos mina vänner, som i varenda man med afrikanskt ursprung tyckte sig skymta den efterlyste våldtäktsmannen.
Den information som publicerades kan naturligtvis sägas vara av allmänintresse, då parisborna fick möjlighet att i förväg känna igen fienden, och då den misstänkte senare greps i Belgien. Men man kan också resonera kring vilken effekt dessa rapporter har på gärningsmannens beteende. Kanske var publiceringen av godo, då den skrämde gärningsmannen från att begå vidare brott. Kanske försvårade den istället polisens arbete då gärningsmannen bestämde sig för att lämna landet.
I debattartikeln från DN (2008), resonerar medieforskaren Stig Hadenius på liknande sätt: ”Vi vet att sexualbrottslingar ofta upprepar sina brott. Jag tror att det hade varit hindrande om medierna oftare publicerade namn. Under täckmantel att vara hänsynsfulla gör man så att fler drabbas och att den här personen kan upprepa sina brott.”
Stig Hadenius menar att mordet på 10-åriga Engla kunnat förhindrats om man i ett tidigare skede publicerat namn och bild på den misstänkte, som redan tidigare dömts för sexualbrott.
Att man i Sverige är återhållsam med namnpubliceringen märks tydligt, i synnerhet när vart undantag skapar debatter likt den om kvinnofridstöraren 2009. Det finns däremot en annan punkt där svenska medier inte lever som de lär. I Spelreglerna kan vi också läsa att ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.” (Spelregler för press, tv, radio, s.8). På vissa av dessa punkter är medierna betydligt slappare, och allmänheten konfronteras dagligen med uttryck som “en 42-årig man”. Å andra sidan: något måste man ju faktiskt skriva. Och man får inte glömma att medierna också är företag som drivs med vinstsyfte, och att vissa är mer än andra är beroende av att sälja lösnummer. Jag kan inte se hur det skulle vara bättre att medierna går till en restriktiv extrem. Att skriva att någon mördade någon, på någon plats, ger inte läsaren i närheten av så mycket information som han eller hon efterfrågar. Att skriva att en 19-årig kille mördat en 16-årig tjej, är redan mycket bättre.
Problematiken kring de etiska spelreglerna diskuteras även i det radioprogram som länkats till på kursbloggen (http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_medierna_090131110012.mp3 ). Då en homosexuell man mördas i sin lägenhet i Malmö, väljer olika medier helt olika approach till nyhetsrapporteringen. I centrum av problematiken står den mördades homosexualitet och de två misstänktas religiösa övertygelser. Programmets frågeställning avser framförallt hur mycket bakgrundsinformation man i liknande fall bör offentliggöra i media . Är etnicitet, religion, sexuell läggning etc. egentligen inte ovidkommande detaljer som enbart späder på samhällets pre-existerande fördomar?
Här menar Aftonbladets chefredaktör Jan Helin på ett motsatt förhållande. Då medierna väljer att inte inkludera denna typ av information, ”konstifieras” exempelvis våra varierande religiösa bakgrunder, och det skapas ett ”hysch-hysch” som motverkar sitt eget syfte. Tystnaden talar högre än orden, och fördomarna späs på än mer.
Något som också påverkar mediernas beslutstagandet är de alternativa informationskällor som internet förser oss med: bloggar, forum etcetc.
Den information som inte utelämnas av medierna, kan man genom en enkel sökning finna på nätet. Enligt Jan Helin är denna realitet både på gott och ont. Å ena sidan har medierna inte längre monopol på information, vilket beskrivs som positivt. Å andra sidan kan den information som sprids på nätet ge en mycket förvrängd bild av verkligheten. Helin menar att det till viss del kan stämma att de alternativa informationskällorna pressar etablerade medier att avslöja mer information: ”Det går emot liksom den publicistiska ryggmärgen att vi är dem som inte berättar men i offentligheten finns det en massa andra som berättar”.
Det finns en mängd argument mot ökad namnpublicering – och en del för. Framförallt är man rädd att samhällets brottslighet trissas upp då brottslingar hängs ut, att någon bestämmer sig för att ta lagen i egna händer, och att medierna agerar domstol i ställe för landets rättväsende. De är alla argument att ta i nogrann beaktning.
Men jag tror, som Stig Hadenius, att svensk media till viss del borde släppa på restriktionerna gällande publicering av namn och bilder på misstänkta.
Jag tror också att det rör sig om en mycket delikat avvägning, som måste göras från fall till fall, och att inga förskrivna spelregler kan täcka alla de potentiella situationer och omständligheter som kan uppstå.
När det gäller hur man ska hantera bakgrundsinformation är det också viktigt att komma ihåg språkets makt. Det är inte bara den information som presenteras, men också när, var och hur den presenteras. Precis som Jan Helin tror jag att ”hysch-hyschet” bör undvikas. Men hade Aftonbladet, som är beroende av sin försäljning av lösnummer, använt sig av bakgrundsinformationen enbart för att göra nyheten mer attraktiv (i stil med ”Homosexuell malmöbo kan ha mördats av muslimska extremister”) hade situationen direkt varit annorlunda. Det vore att plädera hatmord utan att ens behöva nämna termen.
I övrigt tror jag att nyhetsartiklar kunnat se annorlunda ut hade man omnämnt den misstänkte vid namn. Kanske hade det lett till att större noggrannhet och försiktighet lagts vid den övriga texten. Namngivningen fungerar som en personifikation, och jag tror att man som journalist skulle visa större respekt för någon man presenterat med namn och bild.
