Blogginlägg D: Elements of journalism - Journalistik pâ riktigt

Jag skriver mitt sista blogginlägg frân en solig terrass mot Adriatiska Havet. Tidigare i veckan skakade det till ordentligt i Italien. Nyheten hördes ända till Paris, tack vare det nyhetsflöde som var dag når mig via svensk och utländsk press, bloggar jag följer, statusuppdateringar på Facebook...DN rapporterade sakligt om de 6 omkomna och de 6.0 på Richterskalan. På bloggar skrevs detaljerat och personligt om hur skalvet väckte och skrämde. På Aftonbladet uppgavs förödelsen i antalet kilo förstörd ost. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14853815.ab). I det gytter av nyheter som är dagens internetverklighet, måste gammelmedierna (även de som gått online) slås om läsarnas tid och intresse. På webben finns lika många verklighetsframställningar som det finns skribenter - lika många versioner av den så kallade sanningen. De sociala medierna erbjuder ett uppsjö av sätt att se pâ saken; objektivt i hârdfakta och siffror - troget de äldre medierna -, personligt, berörande eller upprörande. Eller kanske i kilo ost. Frâgan är: Vem är mest journalist? 


Att journalistikens essens är att finna lång bortom den påtagliga världen, med dess diplom och presskort, är precis vad Bill Kovach och Tom Rosenstiel kommit fram till. I The elements of journalism listar de journalistikens 10 element, och förklarar att dessa 10 är "...fundamental and enduring", oberoende av hur tekniken utvecklas. Martin Jönsson på Svenska Dagbladet håller med: "själva grundidén i vad som är bra journalistik har ju inte förändrats med tiden." 
Bland de 10 elementen utläses, bland annat, att journalistikens första skyldighet är till sanningen (1), att dess lojalitet är gentemot medborgarna (2), och att journalister måste vara oberoende från de som bevakas (4). Genom att följa dessa tio grundpelare, får journalistiken en särplats bland dagens sociala medier, och således berättigas också dess existens.  Journalistiken får också den viktiga uppgiften att guida samhällets medborgare genom ett outsinligt informationsflöde, att hjälpa dem att hitta rätt, att hitta vad som är viktigt och riktigt. 
I en webvärld där många sanningar existerar parallellt, får journalistiken dessutom i uppgift att granska de diskussioner som pågår, och kanske bredda sin egen version av en händelse. Enligt Kovach och Rosenstiel utgör internet därmed inget hot mot gammelmedierna, utan bör istället ses som en tillgång - ett komplement - förutsatt att det används på rätt sätt: "This can create the kind of understanding that would allow the public itself to continuosly fill in some of the blanks in the coverage of their world...". Inte heller på denna punkt är Martin Jönsson sen på att hålla med. Journalisters rädsla för de nya mediernas övertag, måste översättas i utveckling och förnyelse. Internets tekniska möjligheter bör utnyttjas istället för att motarbetas.


Bland journalistikens 10 grundpelare måste skyldigheten till sanningen ses som fundamental. Men det mycket diffusa sanningsbegreppet har redan diskuterats i blogginlägg C, och förblir - som sagt - diffust. För Kovach och Rosenstiel beskrivs jakten på sanningen som en konversation, där journalistiken"...attempts to get at the truth in a confused world by first stripping information of any attached misinformation, disinformation, or self-promoting bias..." (s. 44). Precis denna typ av konverserande sanningssökande fann jag i New Journalism-litteraturen I dödens väntrum och Vid avgrunden, och detta klarlägger än en gång vad som skiljer den goda journalistiken från andra typer av nyhetsframställande. Oavsett vilket medium som används. Kovach och Rosenstiel menar dessutom att sannings värde ligger i hur vi vet att något är sant. I kapitlet Journalism of Verification behandlas just ämnet objektivitet, hur målet nås och med vilka metoder, och framförallt hur allt detta redogörs för mottagarna (s. 78-). I en tid när bloggskribenter utger sig för att tala lika mycket sanning som etablerade tidningar, blir det av än större vikt att redogöra för metoderna: "How do you know what you know? Who are your sources? How direct is their knowledge?..." Endast då kan mottagarna lita på vad som publiceras, eller välja att ifrågasätta tillvägagångssätten. Men konversationen sker inte endast inom själva journalistiken, utan också med dess mottagare. Då någonting tycks galet, eller då det finns något att tillägga, måste mottagarna få göra sin röst hörd. Denna typ av konversation måste ses som central för det journalistiska arbetet, och kan hjälpas avsevärt genom nya, interaktiva medier på weben. Detta poängterar även Martin Jönsson: "Västerbottens-Kuriren gör det(...)genom att använda både läsar - och redaktionsbloggar för att skapa en ny diskussionsplattform. (...) Aftonbladet gjorde det mer i nyhetsflödet och mer raffinerat, med sin Irakbevakning, där de utnyttjade blogg och chatt som redskap för att föra publiken närmare det som det rapporteras om."


En intressant aspekt av relationen mellan gammelmedierna och de sociala medierna är också den politiska kommunikationen. I boken The Transformation of Political Communication, som främst avser situationen i Storbritannien, undersöks såväl politikers förhållande till de äldre medierna som till de moderna (Internet). Pâ kursbloggen ställs frâgan: "Vad innebär utvecklingen för medborgarna/nyhetskonsumenterna när medier överger principen om objektiv nyhetsförmedling och istället blir propagandakanaler för vissa intressen?". För att besvara en frâga av det här slaget, mâste vi först etablera vad som är objektivitet. Redan i blogginlägg C har jag resonerat kring detta, och skrivit att objektivitet borde vara att erbjuda flera, plausibla sanningar, snarare än en "journalistisk hârd sanning". En annan aspekt när det gäller politik och media, är att media - historiskt sätt - inte alltid varit sâ objektiv. Fenomen som Fox News kanske sticker i ögonen idag, när media har fatt definitionen The Fourth Estate, och uppgiften att kritiskt granska makthavarna. Men man bör inte glömma att tidningar, lângt bak i historien, varit anhängare till politiska parti, och att TV - innan den blev kommersiell - var helt statligt ägd. I ovan nämnda bok skriver Ralph Negrine att internet och de sociala medierna är sâväl politikernas dröm som mardröm. Aldrig har det kunnat uttrycka sig friare - utan mediernas mellanhand som kan vända 360 grader pâ en story för att fâ den att sälja - och aldrig har den politiska debatten varit mer otyglad, utspridd, och okontrollerbar. 


Precis som Kovach och Rosenstiel avslutar sin bok med ett kapitel om mottagarnas ansvar, skulle jag vilja avsluta med nâgra ord om detta. Det är en mycket viktig aspekt av all journalistik - vare sig gammelmedier eller nya, sociala medier. Trots att journalister bör - och säkerligen har som ambition - att följa yrkets 10 element, kan mottagarna inte lita blint pâ gammelmedierna, enbart för att de är just gamla och väletablerade. Än en gâng är vi tillbaka i diskussionen kring konversation. Mottagarna mâste granska medierna pâ samma sätt som medierna granskar samhället. De mâste visa medierna vad för slags journalistik som samhället efterfrâgar, istället för att acceptera vad som erbjuds. Om samhället inte ställer krav pâ de äldre medierna, utan accepterar att de en efter en faller för ekonomiska intressen etc, kommer mottagarna mycket snart överge dessa medier för att finna vad se söker genom nya nyhetskanaler. 


Jag tror därför att det enda sättet för gammelmedierna, fôr den goda journalistiken - och i förlängningen för demokratin - att överleva, är att blir vän med fienden. Att dra nytta av den tekniska utvecklingen, att öppna upp en än bredare kommunikation med mottagarna - tack vare de sociala medierna - att dra nytta av dess fördelar och försöka granska och avslöja dess nackdelar. Allt detta samtidigt som journalister - med eller utan diplom och presskort - stâr fast vid de 10 elementen. Utan dessa faller journalistiken, och - som Kovach och Rosenstiel sâ väl säger - demokratin med den. 

Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion? - För bra för att vara sant.

"Christer Berglund är en verklighetsartist, som insett att hur mycket man kan slå sig för bröstet när det gäller journalistikens betydelse för granskning av makthavare, så är det ändå bara en enda uppgift som verkligen betyder något, och det är förmågan att berätta nya historier". (I dödens väntrum. Reportage. s.7)

Så skriver Martin Jönsson, redaktör på Svenska Dagbladet och före detta arbetsgivare till Christer Berglund, i förordet till I dödens väntrum. Reportage. I och med detta påstående bekräftar Martin Jönsson en föreställning jag länge burit på: att den sant välmående journalistiken inte är den som har något sensationellt att säga, men den som vet hur man säger det. Om journalistiken ska gå länge än att informera - om den ska upplysa, skapa förståelse, skildra en värld av nyanser, och i förlängningen upprätthålla ett demokratiskt samhälle - måste journalistiken, liksom alla andra som vill förmedla någonting, ta till retoriska knep. Och det behöver inte vara för bra för att vara sant.

Christer Berglund är en svensk journalist som främst uppmärksammats för sina litterärt hållna kriminalreportage. Våren 2007 utkom han med antologin I dödens väntrum. Reportage. - ett axplock av de reportage som publicerats under 15 års tid i bland annat tidskrifterna Café, Dolly och Upp&Ner. Då domarna fallit, fallen arkiverats, pressen upphört att rapportera och historien tycks vara slut, beger sig Berglund till the scene of the crime och börjar om från början. Faktum är att Berglund börjar om från början en himla massa gånger - lika många som det finns inblandade, och således perspektiv. Den fiktiva kameravinkeln hoppar mellan offer och gärningsman, vänner, familj och polis. Likaså hoppar den mellan detaljerade redogörelser av händelsernas förlopp och kommentarer gjorda i retroperspektiv. Inga detaljer är för triviala eller ovidkommande för att integreras i historien: brudar som det bara blivit skit med och ekonomiskt trassel. Och så filmen som Pelle ju hade sett förut, och därför fick lite tid över till att dra ut på våldtäktsrunda.

Bokens första del behandlar uteslutande kriminalfall. I bokens andra och tredje del kretsar reportagen istället kring Janne Josefssons dunkla hemligheter, Amelias kärleksliv, Ted Gärestads sista dagar och nedläggningen av Finnboda varv. Tekniken med varierande perspektiv förblir densamma, men mitt intresse mattas. De senare reportagen uppvisar visserligen samma litterära kvaliteter, men skapar inte i närheten av den effekt som kriminalfallen gör. Det blir något alldeles (be)synnerligt häftig när Berglund återger utan minsta återhållsamhet "Sedan tog han en kvast och testade med skaftet att trycka upp ögat in i hjärnan. Det hade han sett i en bok av Stephen King, att det skulle leda till omedelbar likstelhet." (I dödens väntrum. Reportage. s.67)

Jag skulle vilja hävda att Christer Berglund undersöker alla potentiella förklaringar till varför det blev som det blev: han nystar i barndomens trassel, refererar till alkohol- och drogpåverkning, och leker därtill med tankar kring tillfällighet och slump. Stundtals försvinner Berglund som reporter, och återgivelsen tillhör ingen annan än den vars perspektiv vi för stunden följer. Sedan dyker han upp för att medla mellan de berörda, kritisera medierna, eller helt enkelt konstatera sin egen förvirring.

Men så ångrar jag mig genast. Jag tror faktiskt inte att Berglund vill undersöka och analysera något alls. Christer Berglund är inte på jakt efter några definitiva svar - han vet allt för väl att några sådana inte finns. Han vill inte leka gärningsmannens advokat, inte framkalla sympati för varken den ena parten eller den andra, och han gör framförallt inte anspråk på att komma med en förbisedd sanning. Det tycks mig däremot att Christer Berglund vill vända upp och ner på hela objektivitetsbegreppet och hävda att ju mer subjektiva vi är, desto närmre kommer vi den stora, komplexa helheten. Innan dess kan vi aldrig tala om objektivitet.

Christer Berglund återger dessutom de inblandades historier på ett så imponerade lakoniskt vis, att man som läsare kommer på sig själv med att smygsympatisera med gärningsmannen. Inte för att Berglund på något vis försöker att måla upp en gråtmild bild av de svåra omständigheter som skulle kunna rättfärdiga handlingen, men på grund av det självklara språk som ger intryck av total fördomsfrihet. Stundtals blir det otroligt komiskt:

"Både 1985, -86 och -89 hängde han med olika gäng som åkte dit för inbrott i sommarstugor och villor (...) Han var alltid hygglig och ställde upp." (I dödens väntrum. Reportage. s.55)

I Gitta Serenys Vid avgrunden, som jag påbörjat men inte avslutat, inleder författaren med en noggrann redogörelse för bokens syfte, och den metodik som tillämpats. Till skillnad från Berglund gör Gitta Sereny klart för oss att det är en djupare förståelse som efterfrågas. Författaren är beredd att vända upp och ner på vart dokument, intervjua levande som döda, för att finna förklaringen till världens ondska. Sereny skriver "...så skulle vi med gemensamma krafter kanske kunna söka oss fram till ett slags sanning, en ny sanning som skulle bidra till förståelsen av saker som ingen människa tidigare förstått" (Vid avgrunden. s.26).

På journalistikbloggen ställs frågan om fantasin får "förvanska", "förändra", "frisera" eller "späda på" sanningen. Man tar dessutom frågan steget längre, och undrar vad är sanning? Det vore omöjligt att besvara denna fråga utan att trassla in sig i en lång - och förmodligen svarslös - filosofisk frågeställning om huruvida det överhuvudtaget existerar en sanning. Jag refererar naturligtvis inte till de sanningar som måste ses som obestridliga och vetenskapliga, utan till de sanningar som kommer i diverse varianter och nyanser, och som kanske framförallt rör etiska frågor. Jag talar i synnerhet om sanningen kring skulden, vilken är central för såväl Christer Berglunds som Gitta Serenys publikationer.

Det tycks finnas en uppfattning - framförallt inom den journalistiska disciplinen - att objektivitet skulle vara synonymt med sanning. "Ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat objektiv. Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig. Allt skildras ur någons ögon...", skriver journalisten och författaren Jan Gradvall i artikeln New journalism blir aldrig gammal. (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55) Och naturligtvis. Det finns ingen information som inte passerar genom ett subjektivt filter. De nyheter som når oss passerar genom urval. Hade att annat urval gjorts, hade vår verklighetsuppfattning förmodligen sett annorlunda ut. Inte heller foton eller TV-klipp kan anses återge världen objektivt: även dessa har valts ut och ramar in en mycket liten del av den större helheten. Den som påstår sig vara helt objektiv påstår sig med andra ord vara allvetande, och dessutom i stånd att förmedla allt detta vetande till omvärlden.

I artikeln Ett vaccin mot den offentliga lögnen i DN, tar Stefan Jonsson upp denna förvrängda föreställning om verklighetsuppfattning, och hänvisar till den tyske kritikern Hans-Ulrich Gumbrecht: "Mediebilden av Afghanistan var i hans ögon typisk för ett förhållningssätt till världen där människan framstår som en oberoende betraktare av världens skeenden (...) Synsättet är så inrotat i modernitetens kultur att själva den västliga definitionen av kunskap och moral förutsätter detta slags perspektiv: innan kunskap kan uppnås och värderingar göras måste världen objektiveras till bild - till 'världsbild'". (http://www.dn.se/kultur-noje/ett-vaccin-mot-den-offentliga-lognen). I den påstått objektiva journalistikens värld reduceras verkligheten till svart och vitt, gott och ont, skyldig och oskyldig. Det är en typ av journalistik som tillåter oss att överblicka världen och tolka den i abstrakta fakta och siffror. Men aldrig att förstå den.

Därför blir journalister som Berglund - som förstått fragmentens betydelse för helheten - ett uppfriskande och upplysande undantag. Jag sveps med av Christer Berglunds språk, stil och berättarteknik som vore det vilken roman som helst. Det faktum att den refererar till verkligheten är enbart körsbäret på kakan. Men ingen gång tvivlar jag på korrektheten (nota bene: jag undviker ordet sanningen) i det Berglund återger. Hans historia är väl underbyggd av upprepade och ingående intervjuer - det är inte fiktion. Skillnaden ligger helt och hållet i uttryckssättet. "Skillnaden mellan litteratur och journalistik blir således aldrig 'sanningen', utan istället typen av fiktionalisering - där den skönlitterära texten helt kan skapa en inomtextuell värld, måste reportaget förhålla sig till utomtextuella referenser", skriver Anna Jungstrand i artikeln Verkligheten ställer till det för journalistiken, i SvD. (http://www.svd.se/kultur/understrecket/verkligheten-staller-till-det-for-journalistiken_181077.svd9)

Det tycks mig således att problematiken inte ligger i huruvida ett litterärt hållet reportage skulle återge verkligheten mindre sanningsenligt än den konventionella journalistiken, utan hur mycket språkliga utsvävande kan påverka sättet som läsaren tar till sig informationen.

Det finns två sidor av detta mynt: reportaget kan antingen dömas ut som för bra för att vara sant, eller så kan den skickligt återgivna, subjektiva, verkligheten, influera läsaren lite väl mycket, så att allting blir till sanning. En annan aspekt av detta är läsarens ansvar. Den läsare som tar sig an en journalistisk roman måste hålla i åtanke den tillämpade litterära formen. Läsaren kan naturligtvis ställa vissa krav på en roman som utger sig för att vara journalistik, men måste samtidigt ställa vissa krav på sig själv, och på sitt eget kritiska förhållningssätt till innehållet.

När jag för några veckor sedan intervjuade Herman Lindqvist, tog jag upp betydelsen av litterära egenskaper hos en journalist. Med hänvisning till den ständigt växande konkurrensen inom mediavärlden, undrade jag huruvida han trodde det skulle bli en allt viktigare förmåga hos morgondagens journalister, att inte bara kunna leverera en bra story, men att kunna leverera en story bra. Lindqvist påpekade att det alltid varit en viktig och efterfrågad egenskap, men att betydligt färre av framtidens journalister kommer att ha den. I en epok med ständigt krav på uppdatering - där nyheter helst ska presenteras i realtid och skam den som inte är först - finns det inte längre tid att berätta historier. Journalistiken blir allt mer knastertorr, och - som Martin Jönsson uttrycker det - bjuder allt oftare på "välkända teman, samma vinklar och tandlös, tröttsam dramaturgi". Jag tror därför att de riktigt djuplodade, och dessutom estetiskt tilltalande reportagen, är den framtida journalistikens hopp. Jag tror dessutom att det finns lika många gångbara sätt att framställa en verklighet eller sanning på, som det finns varianter av verkligheten och sanningen.

Blogginlägg B: Etik i medierna - Spelets regler

Vid universitetsutbildningen i Paris ingår en kurs kallad ”The language of the Media”, där engelskspråkiga dagstidningar analyseras. Med anledning av mina studier uppmanas jag också att följa fransk och italiensk press. 
Då jag nu fått i uppgift att blogga kring de etiska spelreglerna för svensk media, blir det nästintill omöjligt att inte ägna en stund även åt övriga länder.



I boken Reporter nämner Björn Häger att journalister i England och USA ofta inte förstår de svenska etiska reglerna för namngivning av brottslingar (Reporter, s.275), och jag kan inte annat än hålla med. Den systematiska namngivning som sysslas med i många andra länder, är för mig som svensk frapperande. I Spelreglerna för press, tv, radio, kan man bland annat läsa: ”Överväg noga konsekvenserna av en namnpublicering som kan skada människor. Avstå från sådan publicering om inte ett uppenbart allmänintresse kräver att namn anges” (Spelregler för press, tv, radio, s.8).

I den amerikanska motsvarigheten till dessa spelregler, uppmanas journalister istället att: ”Be cautious about identifying juvenile suspects or victims of sex crime. Be judicious about namning criminal suspects before the formal filing of charges”. (http://www.spj.org/ethicscode.asp).
 Appliceringen av de amerikanska spelreglerna hittar man i följande exempel från The Los Angeles Times: ”Rene Mojarra, 19, and a 16-year-old male juvenile, both from Santa Ana…” (http://latimesblogs.latimes.com/lanow/2012/03/santa-ana-gang-murder-arrests.html ), ”Police took a 22-year-old man into custody in connection with the stabbing(…) The suspect’s name has not been released.” (http://latimesblogs.latimes.com/lanow/2012/03/ho.html).

På brittiska The Guardians hemsida, skrivs det idag om en 29-årig man som åtalats då han inte rapporterat sin fars död (http://www.guardian.co.uk/uk/2012/mar/14/jailed-dead-father-death-fraud ). Han är nu dömd till tre års fängelse. I artikeln finns en polisbild av mannen, som dessutom omnämns vid namn. Vi får också reda på var mannen tidigare bodde, och vart han nu flyttat. Dessutom nämns mannens 10-åriga dotter.



Med hänvisning till spelreglerna och allmänintresset, är det svårt att tänka sig att svensk press skulle publicerat liknande detaljer. I Publicitetsreglerna uppmanas journalister att noga överväga ”publicitet som kan kränka privatlivets helgd”, och att ”Avstå från sådan publicitet om inte ett uppenbart allmänintresse kräver offentlig belysning” (Spelregler för press, tv, radio, s.7). 
Det brott den brittiske mannen begått är inte av sådan karaktär att allmänheten skulle behöva varnas om honom. Hans agerande framstår ingalunda som farligt, om än som oetiskt. Hur kommer egentligen denna mans liv att se ut, då han avtjänat sitt treåriga straff? Kommer han kunna återintegreras i samhället? Få ett jobb? Få vårdnad om sin dotter? Eller kommer denna historia, och dess medföljande bilder, förfölja honom för alltid?
 Man skulle kunna argumentera att det är just denna typ av uthängning som till viss del skapar samhällets brottslingar och utstötta.

 Och hur väl skyddad är dottern, vars pappas identitet blivit nationellt känd? Skollärare, föräldrar till vänner etc. kommer alla veta att historien avser just hennes far. ”De anhöriga blir oerhört utsatta”, säger journalistförbundets ordförande Agneta Lindholm Hultén, som i DN:s debattartikel från 2008 motsätter sig publicering av namn och bilder. ”Vi har fall där barn till brottslingar blivit mobbade sönder och samman”.

Ett undantag för den svenska inskräkningen av namnpublicering avser offentliga personer. När dessa begår tjänstebrott - men också mindre brott och klavertramp i vardagen - är medierna inte sena med namnpublicering. Framförallt inom politiken anses namn vara av allmänintresse, då högt uppsatta personers handlande ofta är av relevans för en större grupp människor. En politiker som i privatlivet inte praktiserar vad han eller hon predikar, bör avslöjas så att väljarna kan göra ett mer informerat val. (Reporter, s.275)

De etiska spelreglerna och dess applicering (eller icke-applicering) leder oundvikligen till diverse frågeställningar. En del av dessa framförs på kursbloggen:
 Ska medierna agera domstol? Hur blir det med bevakningen av polisen om medierna blir polisens förlängda arm? Vad skulle hända om det visar sig att det är fel person som pekats ut? 
Exempel ges på en misstänkt kvinnofridstörare vars bild publicerats i länstidningarna NWT och VF. Publiceringen resulterade i en het debatt kring uppfattningen att mannen dömts av medierna innan han hunnit dömas i domstol. Mannen var misstänkt, visst, men medierna satt förmodligen inte inne med alla bevismaterial (eller bristen på bevismaterial), och man frågar sig därför på vilka grunder tidningarna tog beslutet att publicera.
 Även här återkommer vi till föreställningen om ett existerade allmänintresse, i synnerhet för den kvinnliga delen av befolkningen. Bildsläppet kan naturligtvis motiveras med att fotot tjänade som varning, och att det i slutändan kan ha lett till gripandet av gärningsmannen.

Då jag bor i Frankrike skulle jag vilja länka till ett exempel som fortfarande är aktuellt. Det rör sig om den våldtäktsman som i december 2011 dök upp på Paris gator. Antalet våldtäkter eskalerade snabbt, och övergick därefter i mord. Samtliga offer var ljushåriga, blåögda flickor i tonåren.
 Efter att de tre första offren fått beskriva mannen, publicerades en bild från en övervakningskamera vid en uttagsautomat, samt en fantombild på den misstänkte. Många franska dagstidningar gick ut med bilden, liksom informationen: ”Den misstänkte är i 30-årsåldern och av afrikanskt ursprung. Normal kroppsbyggnad, ovalt ansikte med finmejslade drag…” (http://www.francesoir.fr/actualite/faits-divers/violeur-en-serie-a-paris-un-appel-a-temoins-lance-174098.html). Vid tillfället för publicering var mannen på övervakningskamerans bilder endast misstänkt. En fantombild framställs dessutom med hjälp av skärrade offers beskrivningar, och resultatet riskerar därför att bli stereotypiskt. Syftet med informationen var förmodligen att uppmana allmänheten att vara på sin vakt, men också ett försök till att gripa den misstänkte. Under veckan som följde lyssnade jag till inte mindre än tre parisvänner som alla trott sig se våldtäktsmannen någonstans: i en metrovagn, i ett köpcentrum och mitt på gatan. Det var egentligen inte så konstigt. Fantombilden skapade obehag hos mina vänner, som i varenda man med afrikanskt ursprung tyckte sig skymta den efterlyste våldtäktsmannen.

Den information som publicerades kan naturligtvis sägas vara av allmänintresse, då parisborna fick möjlighet att i förväg känna igen fienden, och då den misstänkte senare greps i Belgien. Men man kan också resonera kring vilken effekt dessa rapporter har på gärningsmannens beteende. Kanske var publiceringen av godo, då den skrämde gärningsmannen från att begå vidare brott. Kanske försvårade den istället polisens arbete då gärningsmannen bestämde sig för att lämna landet. 
I debattartikeln från DN (2008), resonerar medieforskaren Stig Hadenius på liknande sätt: ”Vi vet att sexualbrottslingar ofta upprepar sina brott. Jag tror att det hade varit hindrande om medierna oftare publicerade namn. Under täckmantel att vara hänsynsfulla gör man så att fler drabbas och att den här personen kan upprepa sina brott.” 
Stig Hadenius menar att mordet på 10-åriga Engla kunnat förhindrats om man i ett tidigare skede publicerat namn och bild på den misstänkte, som redan tidigare dömts för sexualbrott.

Att man i Sverige är återhållsam med namnpubliceringen märks tydligt, i synnerhet när vart undantag skapar debatter likt den om kvinnofridstöraren 2009. Det finns däremot en annan punkt där svenska medier inte lever som de lär. I Spelreglerna kan vi också läsa att ”Om inte namn anges undvik att publicera bild eller uppgift om yrke, titel, ålder, nationalitet, kön eller annat, som gör en identifiering möjlig.” (Spelregler för press, tv, radio, s.8). På vissa av dessa punkter är medierna betydligt slappare, och allmänheten konfronteras dagligen med uttryck som “en 42-årig man”. Å andra sidan: något måste man ju faktiskt skriva. Och man får inte glömma att medierna också är företag som drivs med vinstsyfte, och att vissa är mer än andra är beroende av att sälja lösnummer. Jag kan inte se hur det skulle vara bättre att medierna går till en restriktiv extrem. Att skriva att någon mördade någon, på någon plats, ger inte läsaren i närheten av så mycket information som han eller hon efterfrågar. Att skriva att en 19-årig kille mördat en 16-årig tjej, är redan mycket bättre.

Problematiken kring de etiska spelreglerna diskuteras även i det radioprogram som länkats till på kursbloggen (http://static.sr.se/laddahem/podradio/SR_p1_medierna_090131110012.mp3 ). Då en homosexuell man mördas i sin lägenhet i Malmö, väljer olika medier helt olika approach till nyhetsrapporteringen. I centrum av problematiken står den mördades homosexualitet och de två misstänktas religiösa övertygelser. Programmets frågeställning avser framförallt hur mycket bakgrundsinformation man i liknande fall bör offentliggöra i media . Är etnicitet, religion, sexuell läggning etc. egentligen inte ovidkommande detaljer som enbart späder på samhällets pre-existerande fördomar?
 Här menar Aftonbladets chefredaktör Jan Helin på ett motsatt förhållande. Då medierna väljer att inte inkludera denna typ av information, ”konstifieras” exempelvis våra varierande religiösa bakgrunder, och det skapas ett ”hysch-hysch” som motverkar sitt eget syfte. Tystnaden talar högre än orden, och fördomarna späs på än mer.

Något som också påverkar mediernas beslutstagandet är de alternativa informationskällor som internet förser oss med: bloggar, forum etcetc.
 Den information som inte utelämnas av medierna, kan man genom en enkel sökning finna på nätet. Enligt Jan Helin är denna realitet både på gott och ont. Å ena sidan har medierna inte längre monopol på information, vilket beskrivs som positivt. Å andra sidan kan den information som sprids på nätet ge en mycket förvrängd bild av verkligheten. Helin menar att det till viss del kan stämma att de alternativa informationskällorna pressar etablerade medier att avslöja mer information: ”Det går emot liksom den publicistiska ryggmärgen att vi är dem som inte berättar men i offentligheten finns det en massa andra som berättar”.

Det finns en mängd argument mot ökad namnpublicering – och en del för. Framförallt är man rädd att samhällets brottslighet trissas upp då brottslingar hängs ut, att någon bestämmer sig för att ta lagen i egna händer, och att medierna agerar domstol i ställe för landets rättväsende. De är alla argument att ta i nogrann beaktning.

Men jag tror, som Stig Hadenius, att svensk media till viss del borde släppa på restriktionerna gällande publicering av namn och bilder på misstänkta.
Jag tror också att det rör sig om en mycket delikat avvägning, som måste göras från fall till fall, och att inga förskrivna spelregler kan täcka alla de potentiella situationer och omständligheter som kan uppstå.

När det gäller hur man ska hantera bakgrundsinformation är det också viktigt att komma ihåg språkets makt. Det är inte bara den information som presenteras, men också när, var och hur den presenteras. Precis som Jan Helin tror jag att ”hysch-hyschet” bör undvikas. Men hade Aftonbladet, som är beroende av sin försäljning av lösnummer, använt sig av bakgrundsinformationen enbart för att göra nyheten mer attraktiv (i stil med ”Homosexuell malmöbo kan ha mördats av muslimska extremister”) hade situationen direkt varit annorlunda. Det vore att plädera hatmord utan att ens behöva nämna termen.

I övrigt tror jag att nyhetsartiklar kunnat se annorlunda ut hade man omnämnt den misstänkte vid namn. Kanske hade det lett till att större noggrannhet och försiktighet lagts vid den övriga texten. Namngivningen fungerar som en personifikation, och jag tror att man som journalist skulle visa större respekt för någon man presenterat med namn och bild.

Blogginlägg A: Nyhetsvärdering - det är skillnad på barn och barn

Den 13 januari 2012 drabbades kaptenen Francesco Schettino på det italienska kryssningsfartyget Costa Concordia av en plötsligt lust att göra en hälsningsgir. Fartyget gick på grund utanför den toskanska kusten och minst 30 personer omkom. Till följd av denna händelse publicerades 2691 artiklar i svensk press. 
I samma medelhavsvatten omkom det gångna året över 1500 flyktingar. Om detta har 32 artiklar publicerats. Siffrorna presenterades i ett avsnitt av p1:s program Medierna, titulerat Människoliv och nyhetsvärdering i Medelhavet. (4/2-2012).
 Då världens medier väljer vilka nyheter som ska fram, lämnas ytterst lite åt slumpen.

När jag torsdagen den 16 februari 2012 öppnar DN.se möts jag av bilden på ett haklappsprytt barn. Undertill läses: Berättar inte vilket kön deras barn har. Artikeln är en del av den pågående HEN-debatten där DN belyser ämnet barn och könsroller. (”Hen” är i sin tur ett könsneutralt pronomen som ersätter ”han” och ”hon”). Att artikeln är del av ett större sammanhang gör den naturligtvis mer relevant. (Jag vill dock poängtera att det rör sig om en dynamisk internetsida där nyheter uppdateras mer eller mindre i realtid. Under sådana omständligheter kan nyheter med lägre nyhetsvärde få mer plats än i den tryckta tidningen, och tiden i rampljuset är vanligtvis kortare.) Dagens artikel handlar om Linus och Sara som uppfostrar sina barn Sasha, 2,5 år, och Nikki, 6 månader, könsneutralt. De båda föräldrarna anser att samhället könsnormer begränsar barnen i sin personlighetsutveckling, och har därmed låtit de respektive barnens kön förbli hemliga. Linus och Sara inser att deras radikala val innebär en hård kamp mot etablerade samhällsnormer, men understryker att det inte rör sig om ett "elit- och medelklassprojekt". Det handlar om barnens framtida förutsättningar.

Föregående dag, onsdagen den 15 februari, puffades en artikel med rubriken MP: Alla förskolor ska ha en genuspedagog. Ytterligare sex artiklar på samma ämne ligger uppe på DN.se.

Dagens inslag i artikelserien är ett så kallat "case" - ett exempel taget direkt från verkligheten med syfte att illustrera den pågående HEN-debatten. Har man som läsare inte orkat sätta sig in i den mer politiska aspekten av debatten kan man idag låta sig förfäras eller förföras av Linus och Saras kontroversiella val. "På de flesta tidningar brukar exemplifiering prioriteras högt. Har man lyckats få fram ett case till sin nyhetsartikel kommer man läsaren närmare och således blir artikeln mer läsvärd", skriver Per Alm och Erik Eliasson i Att fånga läsaren (s.25).

Men hur kan det komma sig att Linus och Saras uppfostringsmetod låter nyheter om t.ex. omkomna skolbarn i Israel (se nedan) hamna i skymundan? I boken Reporter ägnar Björn Häger ett kapitel (s.77-121) åt ämnet nyhetsvärdering. Här presenteras akronymen VINKELN, där var bokstav utgör en av kriterierna i nyhetsvärderingen: Vikt (V), Icke-normalitet (I), Närhet (N), Konflikt (K), Elitpersoner (E), Lättbegriplighet (L) och Nytt (N) (Reporter, s.93). Huruvida nyheten om Sara och Linus uppfostringsteknik är av Vikt för DN:s läsare är ytterst diskuterbart. Mediernas uppgift är att förse folk med den information de behöver för att förstå den värld de lever i, och för att kunna kritiskt granska den (Kovach, Bill, Rosenstiel Tom, The elements of Journalism, s.12). Men förskjutningen mellan vad som kan anses viktigt för läsaren rent objektivt - det vill säga vad läsaren bör veta - och vad som folk faktiskt intresseras av och reagerar på, utgör en av nyhetsredaktionernas störta bryderier. Utöver denna avvägning återstår naturligtvis svårigheten i att veta vad som intresserar läsaren. "Det viktigaste är dock att du lär känna dina läsare och vad de är intresserade av. Oftast är det av samma nyheter som du själv - om du själv reagerar på nyheten, den fångar ditt intresse, och verkar intressant, så agera efter sin instinkt" (Att fånga läsaren, s.24).

I artikeln om Linus och Sara slås vi kanske främst av historiens Icke-normalitet. Sara och Linus är ett ungt tvåbarns-par som till ytan liknar många andra. Men bakom den förrädiskt normala fasaden utspelas något extraordinärt. Något som fått människor i parets direkta närhet att reagera med stor förvåning. Sannolikheten att nyhetens läsare kommer reagera på samma sätt, tycks därmed stor. Knuten till denna icke-normalitet är Konflikten. Å ena sidan har vi det normativa samhället, å andra sidan Linus och Sara. Är det samhällets beteende som är uppåt väggarna knasigt och måste motarbetas? Eller är det Linus och Sara som tagit striden steget för långt, och gjort sina barn till ofrivilliga deltagare i ett sociologiskt experiment? ”Ordet hen ger barnen frihet” säger Kristina Henkel, jämställdhetskonsult i förskola och skola, i en annan av HEN-debattens artiklar. ”Ordet hen gör barnen förvirrade”, säger socionomen Elise Claesson i en annan artikel. I nyheten krockar politiska ideologier, liksom olika syner på samhälle och barnuppfostran. Vi återfinner dessutom den ständiga konflikten kring nature vs. nurture. Bortom konflikten ligger också en inbjudan, eller kanske snarare uppmaning, till ställningstagande. Har vi som läsare aldrig funderat över barn och könsroller blir det hög tid att göra det nu.

Vad som ger berättelsen ytterligare nyhetsvärde är den Närhet i vilken den utspelar sig. "Människor ska också kunna identifiera sig själv med händelsen, vilket gör att sådant som ligger nära människor kulturellt och geografiskt intresserar dem mer", skriver Bengt Johansson i sin studie Vid Nyhetsdesken (s.8) Linus, Sara och deras två barn utgör den svenska urfamiljen. De hade kunnat vara vem som helst. Detta gör det enkelt för DN:s läsare att relatera till såväl familjen som situationen. Då Linus förklarar att sonen Sasha fått byta förskola för att lärarnas behandling av barnen varit för könsstyrd, funderar vi genast på våra egna barn (om vi har några) och hur det ser ut i deras skola. Och även om vi inte håller med Linus och Sara känner vi att det finns en relevans i historien. Det handlar om något som pågår i Sverige, här och nu. Hade samma artikel handlat om ett t.ex. ett franskt par hade vi mycket snabbare plockat fram våra fördomar och förkunnat artikeln mer eller mindre irrelevant: ett knasigt franskt par som valt att revoltera mot samhället. Det var ju väntat.

Utöver konflikt och närhet kan vi också tala om Lättbegriplighet i nyheten. Det handlar om ett par som gjort ett ovanligt val. Deras könsneutrala uppfostran sticker ut så mycket från det gängse att man inte undgår att frapperas av det. Dessutom rör det sig om två barn som ännu är för unga för att göra egna ställningstaganden. Som läsare är det lätt att förstå varför en sådan situation kan bli mycket omstridd.

Men är då nyheten Ny? Sasha är redan 2,5 år gammal och har uppfostrats könsneutralt sedan födseln. Linus och Sara är dessutom inte först - varken i världen eller i Sverige - med denna typ av uppfostran. Andra par har redan uppmärksammats av medierna och framförallt i bloggvärlden pågår en het debatt kring ämnet. Således går det inte att tala om en dagsfärsk nyhet (huruvida DN är först ut med Linus och Saras historia låter jag vara osagt). Men det är naturligtvis inte var gång som en nyhet kan uppfylla samtliga av vinkelns kriterier. Om någon av kriterierna inte uppfylls måste däremot de andra stämma desto bättre. (Reporter, s.110-112) I detta fall har DN lyckats få till en intervju som ger HEN-debatten en högst mänsklig vinkel, och konflikten framgår tydligt.

Scrollar man lite - eller snarare mycket - längre ner på DN.se, kan man läsa att ett flertal skolbarn dött i en busskrasch i Israel. Ombord på skolbussen fanns ett 50-tal barn, varav minst 8 omkommit och flera fått livshotande skador. Nyhetskällan är TT – det finns ingen DN-journalist på plats för att rapportera kring händelsen. Döda och skadade prioriteras när nyheter värderas, skriver Häger (Reporter, s.80-81) Men att denna nyhet anses som Viktig måste ifrågasättas med tanke på dess ringa omfång och få sekunder i DN:s rampljus. Nog borde den anses som Icke-normal då 8 skolbarns död inte borde klassas som vardagsmat. Men som det tyvärr nog gör. Folk dör hela tiden, någon stans i världen, i krig, naturkatastrofer, av svält, i olyckor. Men vi i Sverige vet inte exakt hur en pakistansk skolbuss ser ut, och känner inte heller till den nöjespark från vilken de färdades. Vi delar inte heller samma kultur och traditioner, och kan inte riktigt relatera till de pakistanska föräldrarnas sorg. Bristen på Närhet, framförallt, gör att nyheten saknar dragningskraft hos en svensk läsarkrets. Konflikten lyser med sin frånvaro, och likaså gör Elitpersonerna. Möjligen kan det faktum att det drabbade barn, inte vuxna, öka nyhetsvärdet. Att barn dör är mer icke-normalt än att vuxna gör det. Men inte nog med att dessa barn inte var elitpersoner, vi vet dessutom ingenting om dem. Sannolikheten är minimal att händelsen drabbat någon vi ens avlägset känner, eller att vi en gång promenerat förbi deras förskola. (Och hur ser pakistanska barn egentligen ut?) Nyheten är förvisso Lättbegriplig, men den geografiska och kulturella kontexten är det desto mindre. Det är hur som helst en Nyhet, så den få komma med på ett hörn. I Israel har 3 dagars landssorg utlyst av premiärministern. Att nyhetsrapportering ser annorlunda ut där kan vi nästan vara säkra på. Men, som förklarar Torbjörn Tännsjö I radioprogrammet Medierna (9/6-08), det fortfarande en fråga om vi och dom. Och viktigast i västerländska nyhetsrapporteringar är nästan alltid den vite mannens börda. Därför bryr vi oss mer om Linus och Saras - i högsta grad levande – “hen” barn, än om de åtta han eller hon som dött någonstans långt härifrån.

Samtidigt på andra sidan Atlanten: En snabb titt på New York Times webbsida och jag finner inget om varken HEN-debatter eller omkomna barn i Israel. NYT som är en världens största, internationella dagstidningar med flertalet Pulitzerpris i bagaget rapporterar istället: ”For the Vice President of China, Teatime in Iowa”. Kinas vice president, som när han var ung besökt Iowa, är nu tillbaka i delstaten på återbesök med politiska intentioner. Och för tedrickande. Det är uppenbarligen en stor händelse där borta - det finns tre olika artiklar på samma ämne. I svensk dagspress finner jag noll.