Jag skriver mitt sista blogginlägg frân en solig terrass mot Adriatiska Havet. Tidigare i veckan skakade det till ordentligt i Italien. Nyheten hördes ända till Paris, tack vare det nyhetsflöde som var dag når mig via svensk och utländsk press, bloggar jag följer, statusuppdateringar på Facebook...DN rapporterade sakligt om de 6 omkomna och de 6.0 på Richterskalan. På bloggar skrevs detaljerat och personligt om hur skalvet väckte och skrämde. På Aftonbladet uppgavs förödelsen i antalet kilo förstörd ost. (http://www.aftonbladet.se/nyheter/article14853815.ab). I det gytter av nyheter som är dagens internetverklighet, måste gammelmedierna (även de som gått online) slås om läsarnas tid och intresse. På webben finns lika många verklighetsframställningar som det finns skribenter - lika många versioner av den så kallade sanningen. De sociala medierna erbjuder ett uppsjö av sätt att se pâ saken; objektivt i hârdfakta och siffror - troget de äldre medierna -, personligt, berörande eller upprörande. Eller kanske i kilo ost. Frâgan är: Vem är mest journalist?
Att journalistikens essens är att finna lång bortom den påtagliga världen, med dess diplom och presskort, är precis vad Bill Kovach och Tom Rosenstiel kommit fram till. I The elements of journalism listar de journalistikens 10 element, och förklarar att dessa 10 är "...fundamental and enduring", oberoende av hur tekniken utvecklas. Martin Jönsson på Svenska Dagbladet håller med: "själva grundidén i vad som är bra journalistik har ju inte förändrats med tiden."
Bland de 10 elementen utläses, bland annat, att journalistikens första skyldighet är till sanningen (1), att dess lojalitet är gentemot medborgarna (2), och att journalister måste vara oberoende från de som bevakas (4). Genom att följa dessa tio grundpelare, får journalistiken en särplats bland dagens sociala medier, och således berättigas också dess existens. Journalistiken får också den viktiga uppgiften att guida samhällets medborgare genom ett outsinligt informationsflöde, att hjälpa dem att hitta rätt, att hitta vad som är viktigt och riktigt.
I en webvärld där många sanningar existerar parallellt, får journalistiken dessutom i uppgift att granska de diskussioner som pågår, och kanske bredda sin egen version av en händelse. Enligt Kovach och Rosenstiel utgör internet därmed inget hot mot gammelmedierna, utan bör istället ses som en tillgång - ett komplement - förutsatt att det används på rätt sätt: "This can create the kind of understanding that would allow the public itself to continuosly fill in some of the blanks in the coverage of their world...". Inte heller på denna punkt är Martin Jönsson sen på att hålla med. Journalisters rädsla för de nya mediernas övertag, måste översättas i utveckling och förnyelse. Internets tekniska möjligheter bör utnyttjas istället för att motarbetas.
Bland journalistikens 10 grundpelare måste skyldigheten till sanningen ses som fundamental. Men det mycket diffusa sanningsbegreppet har redan diskuterats i blogginlägg C, och förblir - som sagt - diffust. För Kovach och Rosenstiel beskrivs jakten på sanningen som en konversation, där journalistiken"...attempts to get at the truth in a confused world by first stripping information of any attached misinformation, disinformation, or self-promoting bias..." (s. 44). Precis denna typ av konverserande sanningssökande fann jag i New Journalism-litteraturen I dödens väntrum och Vid avgrunden, och detta klarlägger än en gång vad som skiljer den goda journalistiken från andra typer av nyhetsframställande. Oavsett vilket medium som används. Kovach och Rosenstiel menar dessutom att sannings värde ligger i hur vi vet att något är sant. I kapitlet Journalism of Verification behandlas just ämnet objektivitet, hur målet nås och med vilka metoder, och framförallt hur allt detta redogörs för mottagarna (s. 78-). I en tid när bloggskribenter utger sig för att tala lika mycket sanning som etablerade tidningar, blir det av än större vikt att redogöra för metoderna: "How do you know what you know? Who are your sources? How direct is their knowledge?..." Endast då kan mottagarna lita på vad som publiceras, eller välja att ifrågasätta tillvägagångssätten. Men konversationen sker inte endast inom själva journalistiken, utan också med dess mottagare. Då någonting tycks galet, eller då det finns något att tillägga, måste mottagarna få göra sin röst hörd. Denna typ av konversation måste ses som central för det journalistiska arbetet, och kan hjälpas avsevärt genom nya, interaktiva medier på weben. Detta poängterar även Martin Jönsson: "Västerbottens-Kuriren gör det(...)genom att använda både läsar - och redaktionsbloggar för att skapa en ny diskussionsplattform. (...) Aftonbladet gjorde det mer i nyhetsflödet och mer raffinerat, med sin Irakbevakning, där de utnyttjade blogg och chatt som redskap för att föra publiken närmare det som det rapporteras om."
En intressant aspekt av relationen mellan gammelmedierna och de sociala medierna är också den politiska kommunikationen. I boken The Transformation of Political Communication, som främst avser situationen i Storbritannien, undersöks såväl politikers förhållande till de äldre medierna som till de moderna (Internet). Pâ kursbloggen ställs frâgan: "Vad innebär utvecklingen för medborgarna/nyhetskonsumenterna när medier överger principen om objektiv nyhetsförmedling och istället blir propagandakanaler för vissa intressen?". För att besvara en frâga av det här slaget, mâste vi först etablera vad som är objektivitet. Redan i blogginlägg C har jag resonerat kring detta, och skrivit att objektivitet borde vara att erbjuda flera, plausibla sanningar, snarare än en "journalistisk hârd sanning". En annan aspekt när det gäller politik och media, är att media - historiskt sätt - inte alltid varit sâ objektiv. Fenomen som Fox News kanske sticker i ögonen idag, när media har fatt definitionen The Fourth Estate, och uppgiften att kritiskt granska makthavarna. Men man bör inte glömma att tidningar, lângt bak i historien, varit anhängare till politiska parti, och att TV - innan den blev kommersiell - var helt statligt ägd. I ovan nämnda bok skriver Ralph Negrine att internet och de sociala medierna är sâväl politikernas dröm som mardröm. Aldrig har det kunnat uttrycka sig friare - utan mediernas mellanhand som kan vända 360 grader pâ en story för att fâ den att sälja - och aldrig har den politiska debatten varit mer otyglad, utspridd, och okontrollerbar.
Precis som Kovach och Rosenstiel avslutar sin bok med ett kapitel om mottagarnas ansvar, skulle jag vilja avsluta med nâgra ord om detta. Det är en mycket viktig aspekt av all journalistik - vare sig gammelmedier eller nya, sociala medier. Trots att journalister bör - och säkerligen har som ambition - att följa yrkets 10 element, kan mottagarna inte lita blint pâ gammelmedierna, enbart för att de är just gamla och väletablerade. Än en gâng är vi tillbaka i diskussionen kring konversation. Mottagarna mâste granska medierna pâ samma sätt som medierna granskar samhället. De mâste visa medierna vad för slags journalistik som samhället efterfrâgar, istället för att acceptera vad som erbjuds. Om samhället inte ställer krav pâ de äldre medierna, utan accepterar att de en efter en faller för ekonomiska intressen etc, kommer mottagarna mycket snart överge dessa medier för att finna vad se söker genom nya nyhetskanaler.
Jag tror därför att det enda sättet för gammelmedierna, fôr den goda journalistiken - och i förlängningen för demokratin - att överleva, är att blir vän med fienden. Att dra nytta av den tekniska utvecklingen, att öppna upp en än bredare kommunikation med mottagarna - tack vare de sociala medierna - att dra nytta av dess fördelar och försöka granska och avslöja dess nackdelar. Allt detta samtidigt som journalister - med eller utan diplom och presskort - stâr fast vid de 10 elementen. Utan dessa faller journalistiken, och - som Kovach och Rosenstiel sâ väl säger - demokratin med den.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar