Blogginlägg C: När blir journalistik fiktion? - För bra för att vara sant.

"Christer Berglund är en verklighetsartist, som insett att hur mycket man kan slå sig för bröstet när det gäller journalistikens betydelse för granskning av makthavare, så är det ändå bara en enda uppgift som verkligen betyder något, och det är förmågan att berätta nya historier". (I dödens väntrum. Reportage. s.7)

Så skriver Martin Jönsson, redaktör på Svenska Dagbladet och före detta arbetsgivare till Christer Berglund, i förordet till I dödens väntrum. Reportage. I och med detta påstående bekräftar Martin Jönsson en föreställning jag länge burit på: att den sant välmående journalistiken inte är den som har något sensationellt att säga, men den som vet hur man säger det. Om journalistiken ska gå länge än att informera - om den ska upplysa, skapa förståelse, skildra en värld av nyanser, och i förlängningen upprätthålla ett demokratiskt samhälle - måste journalistiken, liksom alla andra som vill förmedla någonting, ta till retoriska knep. Och det behöver inte vara för bra för att vara sant.

Christer Berglund är en svensk journalist som främst uppmärksammats för sina litterärt hållna kriminalreportage. Våren 2007 utkom han med antologin I dödens väntrum. Reportage. - ett axplock av de reportage som publicerats under 15 års tid i bland annat tidskrifterna Café, Dolly och Upp&Ner. Då domarna fallit, fallen arkiverats, pressen upphört att rapportera och historien tycks vara slut, beger sig Berglund till the scene of the crime och börjar om från början. Faktum är att Berglund börjar om från början en himla massa gånger - lika många som det finns inblandade, och således perspektiv. Den fiktiva kameravinkeln hoppar mellan offer och gärningsman, vänner, familj och polis. Likaså hoppar den mellan detaljerade redogörelser av händelsernas förlopp och kommentarer gjorda i retroperspektiv. Inga detaljer är för triviala eller ovidkommande för att integreras i historien: brudar som det bara blivit skit med och ekonomiskt trassel. Och så filmen som Pelle ju hade sett förut, och därför fick lite tid över till att dra ut på våldtäktsrunda.

Bokens första del behandlar uteslutande kriminalfall. I bokens andra och tredje del kretsar reportagen istället kring Janne Josefssons dunkla hemligheter, Amelias kärleksliv, Ted Gärestads sista dagar och nedläggningen av Finnboda varv. Tekniken med varierande perspektiv förblir densamma, men mitt intresse mattas. De senare reportagen uppvisar visserligen samma litterära kvaliteter, men skapar inte i närheten av den effekt som kriminalfallen gör. Det blir något alldeles (be)synnerligt häftig när Berglund återger utan minsta återhållsamhet "Sedan tog han en kvast och testade med skaftet att trycka upp ögat in i hjärnan. Det hade han sett i en bok av Stephen King, att det skulle leda till omedelbar likstelhet." (I dödens väntrum. Reportage. s.67)

Jag skulle vilja hävda att Christer Berglund undersöker alla potentiella förklaringar till varför det blev som det blev: han nystar i barndomens trassel, refererar till alkohol- och drogpåverkning, och leker därtill med tankar kring tillfällighet och slump. Stundtals försvinner Berglund som reporter, och återgivelsen tillhör ingen annan än den vars perspektiv vi för stunden följer. Sedan dyker han upp för att medla mellan de berörda, kritisera medierna, eller helt enkelt konstatera sin egen förvirring.

Men så ångrar jag mig genast. Jag tror faktiskt inte att Berglund vill undersöka och analysera något alls. Christer Berglund är inte på jakt efter några definitiva svar - han vet allt för väl att några sådana inte finns. Han vill inte leka gärningsmannens advokat, inte framkalla sympati för varken den ena parten eller den andra, och han gör framförallt inte anspråk på att komma med en förbisedd sanning. Det tycks mig däremot att Christer Berglund vill vända upp och ner på hela objektivitetsbegreppet och hävda att ju mer subjektiva vi är, desto närmre kommer vi den stora, komplexa helheten. Innan dess kan vi aldrig tala om objektivitet.

Christer Berglund återger dessutom de inblandades historier på ett så imponerade lakoniskt vis, att man som läsare kommer på sig själv med att smygsympatisera med gärningsmannen. Inte för att Berglund på något vis försöker att måla upp en gråtmild bild av de svåra omständigheter som skulle kunna rättfärdiga handlingen, men på grund av det självklara språk som ger intryck av total fördomsfrihet. Stundtals blir det otroligt komiskt:

"Både 1985, -86 och -89 hängde han med olika gäng som åkte dit för inbrott i sommarstugor och villor (...) Han var alltid hygglig och ställde upp." (I dödens väntrum. Reportage. s.55)

I Gitta Serenys Vid avgrunden, som jag påbörjat men inte avslutat, inleder författaren med en noggrann redogörelse för bokens syfte, och den metodik som tillämpats. Till skillnad från Berglund gör Gitta Sereny klart för oss att det är en djupare förståelse som efterfrågas. Författaren är beredd att vända upp och ner på vart dokument, intervjua levande som döda, för att finna förklaringen till världens ondska. Sereny skriver "...så skulle vi med gemensamma krafter kanske kunna söka oss fram till ett slags sanning, en ny sanning som skulle bidra till förståelsen av saker som ingen människa tidigare förstått" (Vid avgrunden. s.26).

På journalistikbloggen ställs frågan om fantasin får "förvanska", "förändra", "frisera" eller "späda på" sanningen. Man tar dessutom frågan steget längre, och undrar vad är sanning? Det vore omöjligt att besvara denna fråga utan att trassla in sig i en lång - och förmodligen svarslös - filosofisk frågeställning om huruvida det överhuvudtaget existerar en sanning. Jag refererar naturligtvis inte till de sanningar som måste ses som obestridliga och vetenskapliga, utan till de sanningar som kommer i diverse varianter och nyanser, och som kanske framförallt rör etiska frågor. Jag talar i synnerhet om sanningen kring skulden, vilken är central för såväl Christer Berglunds som Gitta Serenys publikationer.

Det tycks finnas en uppfattning - framförallt inom den journalistiska disciplinen - att objektivitet skulle vara synonymt med sanning. "Ett ofta upprepat krav på journalistik är att den ska vara så kallat objektiv. Ingen har dock ännu på ett övertygande sätt definierat hur den objektiviteten i så fall skulle vara möjlig. Allt skildras ur någons ögon...", skriver journalisten och författaren Jan Gradvall i artikeln New journalism blir aldrig gammal. (http://www.gradvall.se/artiklar.asp?entry_id=55) Och naturligtvis. Det finns ingen information som inte passerar genom ett subjektivt filter. De nyheter som når oss passerar genom urval. Hade att annat urval gjorts, hade vår verklighetsuppfattning förmodligen sett annorlunda ut. Inte heller foton eller TV-klipp kan anses återge världen objektivt: även dessa har valts ut och ramar in en mycket liten del av den större helheten. Den som påstår sig vara helt objektiv påstår sig med andra ord vara allvetande, och dessutom i stånd att förmedla allt detta vetande till omvärlden.

I artikeln Ett vaccin mot den offentliga lögnen i DN, tar Stefan Jonsson upp denna förvrängda föreställning om verklighetsuppfattning, och hänvisar till den tyske kritikern Hans-Ulrich Gumbrecht: "Mediebilden av Afghanistan var i hans ögon typisk för ett förhållningssätt till världen där människan framstår som en oberoende betraktare av världens skeenden (...) Synsättet är så inrotat i modernitetens kultur att själva den västliga definitionen av kunskap och moral förutsätter detta slags perspektiv: innan kunskap kan uppnås och värderingar göras måste världen objektiveras till bild - till 'världsbild'". (http://www.dn.se/kultur-noje/ett-vaccin-mot-den-offentliga-lognen). I den påstått objektiva journalistikens värld reduceras verkligheten till svart och vitt, gott och ont, skyldig och oskyldig. Det är en typ av journalistik som tillåter oss att överblicka världen och tolka den i abstrakta fakta och siffror. Men aldrig att förstå den.

Därför blir journalister som Berglund - som förstått fragmentens betydelse för helheten - ett uppfriskande och upplysande undantag. Jag sveps med av Christer Berglunds språk, stil och berättarteknik som vore det vilken roman som helst. Det faktum att den refererar till verkligheten är enbart körsbäret på kakan. Men ingen gång tvivlar jag på korrektheten (nota bene: jag undviker ordet sanningen) i det Berglund återger. Hans historia är väl underbyggd av upprepade och ingående intervjuer - det är inte fiktion. Skillnaden ligger helt och hållet i uttryckssättet. "Skillnaden mellan litteratur och journalistik blir således aldrig 'sanningen', utan istället typen av fiktionalisering - där den skönlitterära texten helt kan skapa en inomtextuell värld, måste reportaget förhålla sig till utomtextuella referenser", skriver Anna Jungstrand i artikeln Verkligheten ställer till det för journalistiken, i SvD. (http://www.svd.se/kultur/understrecket/verkligheten-staller-till-det-for-journalistiken_181077.svd9)

Det tycks mig således att problematiken inte ligger i huruvida ett litterärt hållet reportage skulle återge verkligheten mindre sanningsenligt än den konventionella journalistiken, utan hur mycket språkliga utsvävande kan påverka sättet som läsaren tar till sig informationen.

Det finns två sidor av detta mynt: reportaget kan antingen dömas ut som för bra för att vara sant, eller så kan den skickligt återgivna, subjektiva, verkligheten, influera läsaren lite väl mycket, så att allting blir till sanning. En annan aspekt av detta är läsarens ansvar. Den läsare som tar sig an en journalistisk roman måste hålla i åtanke den tillämpade litterära formen. Läsaren kan naturligtvis ställa vissa krav på en roman som utger sig för att vara journalistik, men måste samtidigt ställa vissa krav på sig själv, och på sitt eget kritiska förhållningssätt till innehållet.

När jag för några veckor sedan intervjuade Herman Lindqvist, tog jag upp betydelsen av litterära egenskaper hos en journalist. Med hänvisning till den ständigt växande konkurrensen inom mediavärlden, undrade jag huruvida han trodde det skulle bli en allt viktigare förmåga hos morgondagens journalister, att inte bara kunna leverera en bra story, men att kunna leverera en story bra. Lindqvist påpekade att det alltid varit en viktig och efterfrågad egenskap, men att betydligt färre av framtidens journalister kommer att ha den. I en epok med ständigt krav på uppdatering - där nyheter helst ska presenteras i realtid och skam den som inte är först - finns det inte längre tid att berätta historier. Journalistiken blir allt mer knastertorr, och - som Martin Jönsson uttrycker det - bjuder allt oftare på "välkända teman, samma vinklar och tandlös, tröttsam dramaturgi". Jag tror därför att de riktigt djuplodade, och dessutom estetiskt tilltalande reportagen, är den framtida journalistikens hopp. Jag tror dessutom att det finns lika många gångbara sätt att framställa en verklighet eller sanning på, som det finns varianter av verkligheten och sanningen.